Dottie skulle fortsätta träna Nose work, viltspår och debutera på utställning var tanken.
Dotties utställningsår kommer i ett separat inlägg.
Men vi hann aldrig så långt Aileen och jag. I slutet på januari fick Aileen sitt första glaukom. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Vår vardag förändrades enormt med alla mediciner som nu skulle ges flera gånger om dagen. Det var inte längre aktuellt att satsa på freestyle, nu skulle vi få vardagen att fungera. Att Aileen plötsligt blev blind på ena ögat påverkade även mig och Dottie såklart.
Vi kämpade alla tre på olika vis under våren. Jag fick börja tänka mig för var jag ställde matskålen osv. Jag fick se till att gå andra vägar än tidigare då trappor bland mycket folk var otroligt stressande för Aileen. Ibörjan fick hon bara vara lös på plana öppna ytor för att minimera risken för skador.
Efter Aillen fick sitt andra glaukom var det dags att låta henne gå vidare. Det var ett otroligt svårt beslut att ta. Jag är så tacksam att jag har haft människor i kring mig som vågat ställa de jobbiga frågorna och diskutera saken med mig. Det var rätt beslut för henne, det fanns inget värdigt liv för henne längre. Men jag saknar henne så klart massor. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men hon är bortom lidande nu och det måste få vara viktigast.
Sommaren jobbade jag mest. Vi firade midsommar hos min svägerskas familj i Jämtland. Jättemysigt!
Dottie och min svägerskas hund Doris (svingelskogens Aint she sweet) vid Indalsälven. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar