Jag har funderat mycket på om jag ska skriva det här inlägget eller inte. När jag skriver inlägg här på bloggen skriver jag ofta för att jag vill berätta något roligt eller om det är något jag tycker är viktigt att belysa så som olika forskningsprojekt eller så. Det här inlägget skriver jag nog mest för min egen skull, som en del i att bearbeta sorgen efter Aileen.
Som de flesta vet har jag jobbat i djursjukvården under ett antal år. Under dessa år har jag mött alldeles för många djur som inte fått tillräcklig vård i tid eller som i mina ögon behandlats för att djurägaren vill ha djuret kvar när det bästa för djuret kanske var att få somna in istället för att behandlas vidare.
Jag har så ofta sagt till mina kollegor att de måste hjälpa mig att sätta stopp om jag skulle bli en av dessa djurägare som behandlar för sin egen skull där det inte finns någon vinning i längden för djuret. Jag har många bra människor runt mig både på jobbet och privat som jag vet skulle tala om för mig om jag passerar gränsen.
För mig är det jätteviktigt att hundarna har de bra när de lever. De lever ca 10-13 år och förtjänar att ha det så bra det bara går dessa år.
När Aileen fick sitt andra glaukom vet jag att jag frågade veterinären på Albano om hur hon hade gått vidare om det varit hennes hund. Det fanns två alternativ: att operera bort ögat eller få somna in. Det gjorde så ont i mig när jag ens tänkte tanken men jag hade ju redan tänkt den då den natten när vi satt där och väntade på att behandlingen skulle verka. Efter mitt samtal med veterinären bestämdes det att vi skulle gå hem på vidare behandling och återbesök bara dagarna efter. Flera av våra redan involverade veterinärer kontaktades och vi fortsatte enligt behandlingsplan. Jag bad om lite tid att tänka så länge de inblandade veterinärerna tyckte att hon inte led. De inkopplade veterinärerna ansåg att jag kunde få lite tid. Jag funderade och grät och funderade och grät. Så fort hon kunde satt hon hos mig så nära hon kunde. Jag kramade henne och hon pussade bort så många tårar hon bara kunde. Jag anade väl vilken väg vi hade framför oss då jag såg att hon inte mådde bra.
Vi besökte platser där vi haft det bra ihop, åt korv, glass o h andra godsaker tillsammans och träffade människor som jag vet att hon tyckte om. Vi tränade lite om hon var sugen på sånt hon var bra på och tyckte var kul.
En dag var det bara klart. Hon gick ner i sjön och ställde sig och bara skällde frustrerat och tittade på mig. Tårarna bara rann på mig.
När hon var frisk simmade och badade hon så fort det gavs tillfälle. Aktiv och ivrig var hon jämt nära vatten. Vid ett par tillfällen efter att hon blev sjuk simmade hon lite. Men bara om hon kunde gå i. Och solen sken. Var det molnigt eller började skymma gick hon upp igen. Det var som att hon blev osäkrare med tiden och tillslut inte vågade simma. När hon inte längre vågade bada och simma då visste jag att det var dags.
På slutet var hon bara som en suddig spegelbild av sitt forna jag.
Jag är tacksam för att folk i våra omgivning vågade säga till mig att de såg att hon inte mådde bra. Det var skönt för mig att andra i vår omgivning också såg det förändringar i hennes livskvalitet som jag upplevde.
Det är svårt att vara djurägare och inte låta känslorna styra. Jag är tacksam över att jag var stark nog att se till Aileens bästa och låta henne somna in när jag gjorde det. Vi fick tid att ta farväl men hon hann inte bli sämre.
Jag är tacksam för alla människor som fanns där för mig och Aileen under dessa månader, som vågade vara ärliga och svara på alla mina frågor. Frågor som man som djurägare inte vill behöva ställa och frågor som jag vet är jobbiga att svara på. Men dessa frågor var mycket viktiga att ställa för att Aileen inte skulle utsättas för onödigt lidande. För att hennes lidande skulle bli så kort och så smärtfritt som möjligt.
Jag är tacksam för alla människor som vågar fråga om Aileen och hennes sjukdom även nu efter hon fått somna in. Jag kommer antagligen gråta en skvätt men fråga gärna om det är något ni undrar. Kan det komma något gott ur detta elände så ska det få göra det.
Jag vet att det är många med mig som sörjer Aileen på olika sätt. Hon berörde många och jag är glad att ni är många som vågar prata om henne med mig. Jag gråter lite varje gång men blir också varm i hjärtat när vi pratar om henne eller något fint minne av henne. Hon var en underbar hund på många vis som har givit mig många skratt, mycket kärlek och roliga minnen. Men jag önskar verkligen att vi skulle fått mer tid ihop.
Innan hon fick somna in tog vi dna och blod till olika glaukomstudier runt om i världen. Jag fick också frågan om jag kunde tänka mig att donera hennes sjuka öga till forskning vilket jag naturligtvis gjorde.
Aileen var en sån där hund man bara får en gång i livet. Jag kommer aldrig få en hund som henne igen, så är det. Hon är verkligen förevigt älskad och saknad, min fina Aileen.
Det här är sista bilden som togs på mig och Aileen tillsammans. Jag är så tacksam för att få ha varit din matte. Tack för allt du lärt mig, älskade hund❤️❤️❤️
